Varför är det så svårt att inse hur bra man har det när man väl är där? Ta som exempel tiden man gick i skolan. När man väl satt vid skolbänken så ville man inget annat än därifrån (jag allafall), allt var tråkigt och man förstod inte varför man skulle behöva sitta på dom här lektionerna som man aldrig nåååågonsin kommer att ha nytta av! 

Jag ville heller inget annat än att bli "vuxen" och tjäna egna pengar och få göra som man själv ville!

Nu när man blivit några år äldre så inser man faktiskt hur bra man hade det. Jag menar när annars mer i livet om du lever som en medelsvensson och inte vinner miljoner kommer du få nästan 20 veckor semester om året, slippa betala räkningar, få maten serverad, få om än inte mycket men ändå pengar varje månad och bra mycket annat också?????

Nu efteråt kan jag säga att skulle jag kunna få göra om den här tiden så skulle jag försöka uppskatta allt det där till hundra och pluggat järnet hela vägen upp till universitetet och vidare direkt när man ändå hade den chansen just då. Självklart så kan man alltid ta tag i det senare men....

Varför är det så lätt att vara efterklok?