Att skaffa barn är verkligen något helt underbart, kärleken man får tillbaka, känslan av att vara behövd, veta att någon litar på mig 100%. Det är verkligen speciellt. Att ha barn är  lika kärleksfullt roligt ena studen som det kan vara frustrerade den andra. För att säga att det är enbart en dans på rosor och att det alltid är rosa fluffiga moln i en tillvaro  med barn är långt ifrån sanningen. Det är verkligen en känslomässig berg-ochdalbana att ha barn. Ena sekunden undebart mysigt och du är helt uppfylld av kärlek och stolthet för att i näst vara extremt frustrerande. 

Ett klassikt exempel på frustration som jag tror de flesta föräldrar stöter på är om din lilla underbara bebis inte gör något annat än skriker och skriker och skriker och du vyssjar, du bär, du vaggar, du matar, du byter blöja men inget funkar, skriket fortsätter,oupphörligt. Du  börjar känna en uppgivenhet en lätt panik, du blir orolig, less, och kanske till och med undrar i de tröttaste stunderna "hur tänkte jag när jag skaffa barn?"....Men tillslut, tystnad. Du pustar ut,  du känner dig lungnare du kollar på ditt barn som kanske till slut somnat i din famn av utmattning av allt skrik  och så fort du lägger ögonen på det lilla sovande pyret i din famn *poff* alla negativa känslor är borta lika fort som de uppkom, du andas ut och slappnar av och det ända du känner hur ditt hjärta är fyllt av kärlek. 

Det finns verkligen inget som ett barn som kan spela ut hela ditt känsloregister inom loppet på några få minuter.  Du kan gå från Ledsen, lycklig, arg, rädd, upggiven, dåligt samvete och uppfylld av kärlek inom loppet av 5 minuter. Men jag vet att även om jag är arg, uppgiven,  frustrerad eller less  så är det alltid den underbara känslan av att hur mycket man verkligen älskar den där lilla saken som man skapat som vinner i alla lägen.