Samvetskval...

Är jag tillräckligt bra, Har jag för kort tålamod, Gnäller jag för mycket? Hittar vi på för lite saker? Borde jag leka mer med dem? Får de tillräckligt bra mat? Borde de har fler aktiviteter? Är jag tillräckligt insatt i skolan? Varför gav jag dem så lite uppmärksamhet idag?  Ja med andra ord så är det  samvetsfrågor som kan komma  in och gnaga ibland. Som ett brev på posten kan man nästan vänta sig att samvetet slår till när man varit på dåligt humör och snäst åt barnen och kanske inte hittat på något kul på "heeeela" dagen och kanske att  det blev inte så bra mat idag heller. Så snurrar tankarna till ja jag är en dålig mamma och alla andra verkar ju ha sån ordning  hemma och vara riktiga bullmammor som lagar närigsriktig mat efter kostcirkelns alla regler för att sen klä på ungarna och gå ut och leka vare sig det är regn, sol, snö, varmt eller kallt. Varför är alla andra så bra?

Sen kommer perspektivet in. Nej det kanske inte är alltid lika bra som det ser ut utåt alla gånger?  Okej att jag har varit på dåligt humör men jag är faktiskt bara en människa som är långt ifrån perfekt ,men jag försöker så gott jag kan. Okej med hjärtat på handen så kanske jag inte var mitt bästa jag denna dag men vad gör det?. Okej att vi inte hittade på något idag men igår så gjorde vi saker som skulle räcka för hela veckan och herregud de dör väl inte av lite snabbmat då och då och ha tråkigt är nödvändig väntan på något roligt. De har tak över huvudet, de har tillgång till dusch och rent vatten, de bor med personer som älskar dem över allt annat, de får mat varje dag och de blir inte misshandlade. De får saker var  och varannan dag när man börjar tänka efter, så ja de har de nog bättre än många andra i världen.

Men ändå så ligger man där när dagen har gått och man varit på dåligt humör  med sitt dåliga samvete och ifrågasätter sig själv.




· Lämna en kommentar ·
Grubblerier och skriverier // 1 kommentarer




Det här med barn...

Att skaffa barn är verkligen något helt underbart, kärleken man får tillbaka, känslan av att vara behövd, veta att någon litar på mig 100%. Det är verkligen speciellt. Att ha barn är  lika kärleksfullt roligt ena studen som det kan vara frustrerade den andra. För att säga att det är enbart en dans på rosor och att det alltid är rosa fluffiga moln i en tillvaro  med barn är långt ifrån sanningen. Det är verkligen en känslomässig berg-ochdalbana att ha barn. Ena sekunden undebart mysigt och du är helt uppfylld av kärlek och stolthet för att i näst vara extremt frustrerande. 

Ett klassikt exempel på frustration som jag tror de flesta föräldrar stöter på är om din lilla underbara bebis inte gör något annat än skriker och skriker och skriker och du vyssjar, du bär, du vaggar, du matar, du byter blöja men inget funkar, skriket fortsätter,oupphörligt. Du  börjar känna en uppgivenhet en lätt panik, du blir orolig, less, och kanske till och med undrar i de tröttaste stunderna "hur tänkte jag när jag skaffa barn?"....Men tillslut, tystnad. Du pustar ut,  du känner dig lungnare du kollar på ditt barn som kanske till slut somnat i din famn av utmattning av allt skrik  och så fort du lägger ögonen på det lilla sovande pyret i din famn *poff* alla negativa känslor är borta lika fort som de uppkom, du andas ut och slappnar av och det ända du känner hur ditt hjärta är fyllt av kärlek. 

Det finns verkligen inget som ett barn som kan spela ut hela ditt känsloregister inom loppet på några få minuter.  Du kan gå från Ledsen, lycklig, arg, rädd, upggiven, dåligt samvete och uppfylld av kärlek inom loppet av 5 minuter. Men jag vet att även om jag är arg, uppgiven,  frustrerad eller less  så är det alltid den underbara känslan av att hur mycket man verkligen älskar den där lilla saken som man skapat som vinner i alla lägen.






· Lämna en kommentar ·
Grubblerier och skriverier // 3 kommentarer